En pälsdraperad soffa

Det är snyggt att drapera en päls över soffryggen så här lagom till advent. Det ger ett ombonat intryck och skapar en stämningshöjande effekt på hemmet. Man känner sig alltid varm inombords när man ser pälsen lite nonchalant slängd i soffan med matchande tyg.

Men när jag tänker på päls tänker jag på fruktansvärda bilder på nyheterna och inser hur hemska människor det finns som rycker pälsen av fluffiga angorakaniner som är fastbundna och skriker ut smärta och ångest. Bara för att man får ytterligare nån millimeter päls med den metoden och angoraullen anses finare då. 

Jag tänker på hur många kategorier av hemska människor det finns som gör så många hemska saker, inte bara mot djur utan mot barn, kvinnor, män, medmänniskor och hela länder och folk. Nyheterna flödar över av hemskheter och terror och våld. Blod, inbördeskrig, kärnvapen, maktbalans, svält och sjukdom. 

Ibland orkar man bara inte tänka på allt det som sker i vår värld och då är det skönt att sitta i soffan och värma sig på päls.

Men jag måste ändå säga att när tankarna riktigt mal runt kan jag få dåligt samvete för att mina katter har det så mycket bättre än så outsägligt många små barn i världen. Barn som inte får äta sig mätta eller varma kramar från någon som älskar dem. Mina katter får bo i ett varmt hus, får så mycket klapp och kel att de nästan måste fly undan, de får träffa veterinären så fort de har en för lång klo och de äter designad kattmat framtagen enligt modern näringslära och senaste vetenskap och med dyr reklamtid i tv. 

Världen är skev och sorglig, hemsk och vacker och jag sitter i soffan och värmer mig på päls. Vilken tur jag har.

Varje sommar samma sak

Alla somrar har den funnits där under trappan upp mot altanen. Står man alldeles stilla och bara väntar så dyker den upp och sitter en stund helt stilla på den solvarma träplankan. Man kan se dess andetag i den lilla kroppen och se de små klorna längst ut på varje tå. Som en sagans drake fast i miniformat. Ögonen tittar och tittar men man får inte riktigt kontakt. Sen rasslar det till och den pilar iväg genom blåbärsriset och det höga gräset ut i skogsmarken och är borta.

Ödlan är här! Fast det kan man ju inte ropa utan mera väsviska fram, för annars springer den sin väg direkt.

Det är en årligen återkommande klassiker som vi inte missat ett enda år så vitt jag kan minnas. Det är ett fint ögonblick när det händer.

När tiden sniglar sig fram

Det är ju konstigt det här med tiden. Det har jag ju konstaterat förut fast då gällde mera själva klockslaget och lite mer visuellt. Men det är konstigt det här med tid.  

Att tiden kan gå så snigellångsamt när man är otålig och väntar på något som man längtat efter länge och man knappt kan bärga sig till att det där roliga, härliga ska börja. Att tiden kan gå så pilsnabbt när man har kul och till exempel inte vill gå hem från en rolig fest för att man träffat så många trevliga människor, musiken är så bra och baren är fortfarande öppen eller man ser att solen går ned och inser att man borde åkt hem för länge sen men man vill inte gå hem från badstranden utan stannar tills det är svalt i luften och varmare i vattnet och handduken är råkall när man till sist går upp och torkar sig.

Man kan ju inte säga generellt att tiden går snabbare i vissa situationer eller som många hävdar att tiden går snabbare ju äldre man blir. Fast om man tänker på saken så är ju uppfattningen, perceptionen av tid annorlunda för ett barn som är 5 år och en person som är 50 år. 

För barnet är ju ett år av dess liv en femtedel men för den vuxne är ju ett år bara en femtiondedel! Så det är ju klart att ett år känns som eoner av tid för en femåring medan ett år för en femtioåring bara sammanfogas med året före det och året för det. 

Det är ju så att man faktiskt inte minns allt man gjort under ett specifikt år, och inte heller alltid exakt vilket år saker och ting hände, ju äldre man blir. Det måste ju vara av extraordinär karaktär för att bita sig fast i det alltmer överfyllda minnet. Det kanske bidrar till en känsla av att tiden går snabbare. Man har varit med om så många somrar och jular och valår och braskande nyheter att det känns som om det nyss hände.

Nu resonerar jag bara kring tid här på jorden. Jag tänker inte ens gå in på tidens betydelse när det kommer till universum, Einsteins teori om tiden som kröker sig och sånt. Då måste jag samla lite mer kraft först.

Åsså en kaffe på det

Mitt behov av kaffe är stort. Jag erkänner mitt beroende, jag började tidigt och har aldrig slutat, inte ens haft ett uppehåll. 

Jag har provat mig igenom många sorters kaffe och kaffetrender men står fast vid att vanligt bryggkaffe med en stor skvätt mjölk är det bästa. Om allt är optimalt ska kaffet vara mörkrostat och allra helst handbryggt, att jag själv får hälla det varma vattnet genom kaffet i filtret och ned i kopp eller kanna. Fast det duger allt med kaffebryggare också. Helst ska mjölken vara värmd och hällas i varm kopp först och sen hälls kaffet i mjölken. Fast oftast tar jag kall mjölk och det duger allt det också. Färgen ska vara mörkare än kaffet på bilden, mer mjölkchokladbrun, nougatbrun och det ska absolut inte vara socker i kaffet.

Petigt?

Tja, sen ska ju koppen vara fin och god att dricka ur och tillbehören är också viktiga. Det ska gärna vara en god macka, en smaskig kaka eller bulle eller kanske en fin pralin med mörk choklad.

Petigt var det?

Ja kanske, men om jag nu ska njuta av och dricka ett antal koppar kaffe per dag så ska de vara riktigt jäkla goda koppar kaffe. Annars kan jag lika gärna låta bli.

Sätta ned foten

Foto: Lovisa Wahlin Eriksson

Ibland måste man bara sätta ned foten och säga "Stopp och belägg, nu räcker det, det här tänker jag inte gå med på, det här kan jag inte acceptera."

Jag kan bli så innerligt trött på när andra människor tror sig veta vad jag vill, vad jag tycker och vad jag känner. Det är inte fritt fram för tolkningar och gissningar kring vem jag är, hur jag upplevt saker och ting och vad jag tycker. Man får faktiskt ställa frågan och lyssna på svaret.

Inom sjukvården  till exempel, råder en stor brist på kunskap om kommunikation och dialog mellan personal och patient. Det leder såklart till missförstånd, frustration, oro och även felbehandlingar. Nu är jag mitt uppe i en utredning kring min ursprungliga diagnos, konsulterande läkares diagnoser, operationer som gått fel eller inte behövts, felaktiga behandlingar som ordinerats utan att först fråga de nödvändiga kringfrågorna.

Nu är saken anmäld till Socialstyrelsen, IVO - inspektionen för vård och omsorg och till patientföreningen LÖF för utredning om eventuella brister i vård och behandling och frågan om eventuell ekonomisk ersättning för inkomstbortfall, sveda och värk och framtida inkomstbortfall. Trist men nödvändigt.

Ja jisses vilken byråkratisk djungel, vilken snårskog av regler och undantag, kanslisvenska och tröttsamma tjänstemannaskrivelser. Så många telefonsamtal jag ringt, så många mail jag skrivit, så många läkarbesök jag varit på. Så många smärtsamma undersökningar jag genomgått, recept som skrivits ut och möten jag suttit på. Det är så tröttsamt att vara sjuk och behöva sjukvårdens hjälp att man skulle behöva vara frisk för att vara sjuk, ni vet.

Om jag klarar mig igenom det här klarar jag nog vad som helst. Fast nu har jag faktiskt varit tvungen att skaffa en advokat, vilken känns som på film, ett amerikanskt drama där nån säger "Du blir kontaktad av min advokat".

Verkligheten känns helt overklig. Det har den gjort länge nu.

Gott med gott och gott

Åh Gud, vad skådar jag? Men det är ju en hel köksbänk full med rödaste röda jordgubbar! Hur många som helst.

Ena halvan är doppade i mörk choklad. En liten aning bitter och med kraftig chokladsmak. Härligt.

Den andra halvan är doppade i vit choklad. Bara jättesött och krämigt mjukt. Aaaah!

Detta fick min lilla dotter på sin student då hela klassen åkte den så kallade stadsrundan vilket innebär lastbilsflak eller liknande, med rikligt med dunkadunkamusik och ett stopp hemma hos alla i klassen som bor i stan, hela natten efter studentdagen. De kom nån gång vid halv fyra en ljuv junimorgon och det var ett gäng slitna och trötta men glada studenter som invaderade vårt hus. De åt av de smaskiga jordgubbarna och låg sen i högar i sofforna, fåtöljer och på golvet innan det var dags att klättra upp på flaket och dra vidare till nästa hus.

Jag tyckte det såg så härligt ut med det somrigaste man kan tänka sig så här i slutet av november, bara som en påminnelse om att jordgubbstider kommer även om de just nu är långt borta.

Allt är inte svart eller vitt

Samhällsklimatet har hårdnat.

Politiken är inte förlåtande mot de människor som är sjuka eller behövande.

Skolan, liksom vården är på väg nedför en hal och brant backe av besparingar och neddragningar.

Sjuka människor ifrågasätts och skickas till arbetsförmedlingen för att skriva in sig trots att de inte kan gå för egen maskin på grund av sina cancersmärtor. Smärtor som de med stor sannolikhet inte kan få adekvat hjälp med för att smärtklinikerna har lagts ned eller privatiserats och det kostar 1 800 kronor för ett besök.

I media görs gärna grävande undersökningar om hur det ligger till i skola, vård och omsorg och bra är väl det. Då kommer i alla fall vissa orättvisor och korrupta förehavanden upp till ytan. Det är dock så att media har en lång historia tillbaka genom årtiondena att också leda drevet mot vissa utsatta grupper, allt som oftast sjuka och svaga.

Jag tänkte närmast på hur man genom de senaste decennierna alltid i press och media haft särskilda hackkycklingar att ifrågasätta och håna som under 70-, 80-, och 90-talet då de amalgamsjuka synades inifrån och ut i varenda söm. Amalgam som ju användes flitigt under många årtionden för att laga hål i tänderna. "Man kan väl inte bli sjuk av några lagningar. Alla har ju samma skit i munnen och inte har det skadat mig."

Men vänta lite här - amalgam innehåller bland annat kvicksilver. Kvicksilver som är ett av de giftigaste ämnena på jorden. Det lagade man tänder med och hävdade att det var ofarligt. Kvicksilvret läcker ut ur lagningarna rent mekaniskt när man tuggar och det förångas och tar vägen vart då? Tja, rätt in i slemhinnorna i mun och svalg och munnen är på sin höjd 5 centimeter från hjärnan. 

De som bestämt menade att de blev sjuka av sina lagningar blev hånade och fråntagna sin sjukpenning. De fick gå till socialen för sin försörjning och många tog bort alla sina amalgamfyllningar och blev svårt sjuka även av det. Kanske inte så konstigt om man ger sig på och borrar och pillar i fyllningarna och frigör en himla massa kvicksilver på en och samma gång. 

Sen gick åren och under 90- och 00-talet slog media ned på de som sa sig bli sjuka av el och strålning och magnetism i sin närmiljö. "Man kan väl inte bli sjuk av några elledningar. Alla har ju samma skit hemma och på jobbet och inte har det skadat mig."

Men vänta lite här - elledningar, mobilmaster, magnetiska fält är något som inte bara påverkar människor utan även djur och växter. Det räcker med att dra sig till minnes de första versionerna av dataskärmar där man efter en timme eller två kom ut från kontoret med röda kinder och mascara både på kinderna och skärmen. Nånting var det ju som hände. Man kan tro på saker som inte syns. Syre syns inte men finns och behövs.

De som bestämt menade att de blev sjuka av elen i sin omgivning tvingades bort från sina hem, det var inte tal om att få någon förståelse från sjukvård, kommun eller andra. De fick bo i husvagnar eller sommarstugor med vedeldning och gaslampor och blev såklart isolerade från både samhälle och sociala sammanhang och ratade som paria. 

Nu är fokus i media riktat på alla de personer som har en NPF-diagnos som t ex Aspergers, ADHD, autism eller Tourettes.

"Man kan väl inte bli klassad som sjuk bara för att man är lite rastlös eller okoncentrerad. Alla kan väl inte få en sån där bokstavsdiagnos, alla är ju såna ibland och inte har det skadat mig. Man behöver bara ta sig i kragen och skärpa sig."

Men vänta lite här - flera av dessa personer med en diagnos ifrågasätts av arbetsgivare, medmänniskor och samhället i stort och ses som opålitliga och inkapabla. De måste lyftas bort från sina jobb som t ex en man som arbetade som tågförare och gjort så i 20-30 år. När arbetsgivaren fick kännedom om hans diagnos blev han avstängd i väntan på en utredning om hans förmågor. Om en person är brottsmisstänkt eller redan dömd är man välvilligt inställd i media till att lyfta fram en eventuell diagnos som förklaring till brottet. Så många barn får en NPF-diagnos att skolorna inte har möjlighet att tillgodose allas behov. I stället för att lägga budget utifrån behov drar man ned på specialskolor och speciallärare som har den kunskap som behövs för att möta alla de barn som annars riskerar att stanna hemma från skolan och aldrig komma in i samhällets strukturer och sociala skyddsnät.

Jag tror att det visst kan vara så att många fler människor än man kan ana faktiskt har en NPF-diagnos utan att veta om det. Min alldeles egna teori är att människan som organism helt enkelt inte hunnit med i utvecklingen som gått så rasande snabbt under de senaste hundra åren. Industrialiseringen och moderniseringen har för med sig material som vi ännu inte känner till effekterna av, som t ex alla olika plaster och andra förpackningsmaterial som man glatt använder i livsmedelsindustrin. 

Även tvålar, schampon och smink innehåller en lång rad ämnen som kan vara direkt hälsovådligt att få på huden. Många ämnen som ftalater liksom färgämnen i mat, godis, möbler och leksaker är inte tillräckligt noga utrett vilka effekter de har på människan i det långa loppet. Jag tror att det är den användningen vi börjar se effekterna av nu, och vi är precis i början av att ta konsekvenserna av den flodvåg av symtom och sjukdomar och negativa hälsoeffekter som väntar.

För att inte tala om vad alla utsläpp i både vår närmiljö och över hela jorden gör med jorden, luften och vattnet. Eller de otaliga bekämpningsmedel, konserveringsmedel, flamskyddsmedel, mjukgörande medel, blekmedel, polermedel och alla andra medel som används överallt i vår vardag utan att vi ens kan värja oss. 

Jag kan bara dra mig till minnes min egen barndom och uppväxt under 70- och 80-talet med moderna plastmattor, plastmöbler och till och med dörrkarmar och innertak av plast. Maten var också praktisk och modern med bekväma halvfabrikat och på 80-talet kom mikrovågsugnen och man kunde värma maten direkt från frysen, i plastform, med plastlock. Alla barn vaccinerades mot allt utan att någon ifrågasatte något. Leksakerna var av plast, blunddockor, Barbie, troll och Monchichi. Alla rökte överallt, inne hemma, i bilen, på sina kontor på jobbet. Avgaser tänkte man inte så mycket på, avgasrening kom senare och likaså mätningar av luften i storstäderna uppmärksammas mycket mer nu för tiden. Partiklarna som rivs upp från asfalten och från däcken är hälsofarliga, såklart! På senare tid har datorer, mp3-spelare, mobiltelefoner, paddor och allsköns eldrivna prylar tågat in i våra liv, fulla av plastdetaljer, elektronik och strålning. Hälsovådligt? Tja det lär vi ju få se så småningom. 

När jag tänker på allt det här vill jag nästan flytta ut i skogen och bo i ett torp med vedspis och fotogenlampor.

Glöm inte att blända av

När man är ute och kör i höst- och vintermörkret så måste man komma ihåg att blända av från helljus vid möte. Annars bländar man den mötande föraren och det kan orsaka en olycka. Ni ser på bilden ett exempel på en som inte bländat av och observera hur skarpt helljusen lyser. 

Blända av!

Som om det var igår!

Min kompis från förr, Lotta, kom på besök. När jag säger förr menar jag verkligen förr. Vi har inte setts på 20 år och inte umgåtts och bott i samma stad på 27-28 år. Det är ganska lång tid.

Och vad händer?

Hon kliver in genom dörren och sen pratar vi och pratar och pratar. Vi tar en paus och förflyttar oss för att äta god mat på CafeOBar, men vi pratar ändå mellan tuggorna.
Sen åker vi hem och är trötta och tar på pyjamas och sitter i soffan och fortsätter prata och prata och prata.
Plötsligt är klockan jättemycket och vi är verkligen jättetrötta.

Snälla Lotta hade med presenter. 

En Farbror Blå-mugg. Den blir hösten/vinterns nya favvokopp för kaffe eller varm choklad.

Hon hade med vin som vi ska smaka på.

Jag hade ingen present till Lotta men jag hade köpt hem ostbågar och Trocadero för det vet jag att hon gillar. Jag tänkte att då känner hon sig välkommen och trygg och trivs. Jag hade bäddat och lagt fram handdukar, vikt pil på toapappret och förberett frukost á la hotell. 

Det är verkligen en glad, pirrig och härlig känsla att bara ta vid där vi slutade. Vi har ju inte bara pratat om förr, då när vi bodde i Uppsala och var kursare på juristlinjen och hängde i samma gäng. Nej vi har ju hunnit prata om alla de år då vi inte setts men pratat i telefon nån gång och haft lite koll på varandra och var i livet vi befann oss.

Det finns fyra barn, ett par män, många jobb och utbildningar, flera bostadsorter och händelser att prata mer om. Och om oss själva förstås! 

Sen måste vi nog gå och lägga oss för att orka med morgondagen.

Lunchlycka

Åh, så himla enkelt och så himla gott så det är inte sant. 

Jag gillar soppa och den här är så löjligt enkel och så löjligt god att det verkligen blir en sån där win-winsoppa. Det blir väldigt fin i färgen också, gyllengul, så man kan tro att det ska smaka curry när man börjar äta den.

1 lök och 5 morötter hackas och får svettas i 1 matsked olivolja tillsammans med 1-2 teskedar riven färsk ingefära, 1 buljongtärning och 2 deciliter vatten. Sen häller man på en burk kokosmjölk och låter det puttra i 10-15 minuter. Mixa till en slät soppa och njut. Jag klickade i lite creme fraiche och tog en grov macka till. Det räcker till 2 hungriga eller 3 inte så hungriga personer.

Himmelskt!

Inspiration till den här goda morotssoppan har jag fått från Pia som skriver Sveriges bästa och mest underbara blogg Queen of Kammebornia.

Skärhamns söta kyrka

I Skärhamn på västkusten finns den här leende kyrkan. Visst är den söt? Man blir glad bara man ser den. Som en liten glad tomte med grå luva. Det är värt att åka till Skärhamn bara för att se kyrkan, men sen finns det ju salt hav, tånglukt, klippor, räkor och annat västkustskt också som inte gör saken sämre.

Jag vet inte om det är möjligt för en byggnad i allmänhet och en kyrka i synnerhet kan vara söt men den här är banne mig det.

Kattfot

Den här trötta typen som ligger i soffan och trynar är ju trots sin lata attityd och sömniga utseende, en rätt skön typ. En ganska stor och bastant kisse med tanke på att han inte är 6 månader ens. En luns som halkar, trillar och inte riktigt kan bedöma avstånd eller hur högt och långt han måste hoppa. Men vila är han bra på.

När jag närmar mig med kameran sneglar han på mig med ett öga, mer behövs nog inte enligt honom, för jag är inget hot. Han är en riktig sötnos och när han vill leka beter han sig som en hund när han mer än gärna apporterar den lilla röda leksaksråttan gång på gång. Springa och hämta, trava tillbaks med råttan i munnen, släppa framför matte, vänta på att hon kastar den blöta råttan, glatt springa och hämta, trava tillbaks.

Tassarna är så bedårande rara med marsipanrosa trampdynor omgivna av vitaste luddpäls och när jag tittar så här nära och noga på tassarna vill jag bara äta upp dem. 

Det smakade jul

Jag hittade delar av några chokladkakor i skafferiet, delar av Marabou Premium mörk, citron och pistage och några andra chokladbitar som låg och skräpade i en påse och ingen kom ihåg dem eller ville äta dem. Då smälte jag ned alltihop och blandade med musli och jordnötter och klickade ned i pappersformar och la dem i en fin plåtlåda. 

Ja jisses vad det smakade julgodis. Choklad, lite knaper och en svag citruston. När jag smakade slog längtan efter julen till med full kraft. 

Åh tänk adventsljusstakar, stjärnor i fönstren, amaryllisar och hyacinter. Tänk att få tända första ljuset i adventsljusstaken och längta till julaftonsfriden som ju infinner sig till sist när alla ätit, sjungit, dansat runt granen, åkt pulka, öppnat paket, tittat på Kalle och Karl-Bertil och till sist sjunker ned i soffan med julgodis, clementiner och en julklappsbok. 

Åh när hela huset fylls av dofterna av lussekatter och pepparkakor, förväntan och längtan. Ett svagt stråk av hyacint när man kommer hem och tar av sig jacka och skor. Att gå runt och tända adventsljusstakar och granen när eftermiddagsskymningen lägger sig som mörk sammet utanför fönstren. 

Åh att gå ut på vinterpromenad och när man kommer hem, varm men ändå frusen om nästipp, haka och tår få dricka varm choklad med vispgrädde, marshmallows och en miniskvätt Strohrom. Att bygga en snölykta i den snötysta trädgården och tända den och sen inte vilja gå in utan bara stå kvar och titta på lågan som fladdrar bakom snöbollarna. 

Snart, snart. Fast snön fattas här. Det rår man ju inte på, om den behagar komma eller ej. Men julen, den kommer, det vet jag. Julen kommer och det blir den första julen utan min mamma. 

Det längtar jag inte efter.

Det man hittar det får man

Jag gick ut på en promenad. Luften var frisk med en vind som tog i, men som inte var novemberkall som jag väntat mig. Himlen var blekrosa och disig borta i horisonten, träden fortfarande gullövade och rönnbär som rubiner åt fåglarna. Hösten var vacker ännu en dag. Under kastanjeträden på Majorsallén låg drivor av nedfallna löv och kvistar, kastanjer och de fantastiskt fina, gröna, taggiga skalen som ser lite ut som minor från andra världskriget.

Plötsligt stannade jag till.
Men såg jag verkligen rätt?
Hur stort kan ett blad egentligen bli?

Jag var helt enkelt tvungen att, måste om man så vill, (ha ha ni som läste gårdagens inlägg om måsten eller att välja) plocka upp bladet och ta med det hem. Det fick såklart inte rum i nån ficka så jag bar det i handen hem som en litet barn som plockat blad och pinnar på sin äventyrliga promenad.

Jag tog några så där härligt klassiska bilder med en tändsticksask som referens så man verkligen ska kunna få en uppfattning om just hur stort det här bladet faktiskt är.

Se själva!

Jag måste dricka ett glas vin och städa

Jag anammar gärna den forskning som visat att 1-2 deciliter vin om dagen är hälsobefrämjande för att vinet innehåller antioxidanter och är bra för att hålla halten av blodfetter låg. Bra för hjärtat och kärlen och bra för själen att dricka några klunkar gott vin.

Därmed inte sagt att jag följer rådet och dricker vin varenda dag, men man måste inte vänta till fredag kväll eller lördag kväll för att ta ett glas. Om man vill dricker man vin till falukorven en tisdag kväll. 

Dessutom vill jag bara ösa lite galla över ordet MÅSTE som ju är så otroligt negativt laddat tycker jag. Man måste ingenting, men man kan välja att göra eller inte göra. Man måste inte dricka vin, man väljer att göra det. Om man aktivt försöker komma ihåg att byta ut MÅSTE om VÄLJER ATT så ska ni se vad mycket härligare livet blir. Det ger en viss lättnad att ändra tankesätt och plötsligt måste man inte längre nånting, men man väljer att göra, eller inte göra.

"Jag måste städa" - usch och fy så hemskt det låter, så obönhörligt och det låter som man inte bara måste städa utan att det ska ske nu meddetsamma med en befallande ton. 

                                                           

"Jag väljer att städa" - nu låter det genast snällare, att få välja själv, jag kanske städar här om en stund, när jag druckit kaffe. Eller jag kanske dricker kaffe när jag städat. Valmöjligheter och alternativ, det gillar jag.

Hjärnan och kroppen mår inte bara bra av den där slurken vin, de båda mår bra av att man är snäll mot sig själv och inte beordrar och befaller. 

Så ta en klunk vin, om ni väljer det, och städa om ni väljer det.

Barnsligt förtjust i juleljus och kulörta lyktor

Åh snart är det dags. Snart är det som mörkast på hela året och samtidigt som ljusast på Liseberg. Jag tycker det är så himla fint med alla dessa ljus, lyktor och dekorationer inför julen och jag kan inte göra annat än att älska allt glitter och alla ljus i juletid

Vi var på Jul på Liseberg för flera år sen och bilderna är tagna då. Det var en snöfattig jul, det regnade hela tiden medan vi var där och gick runt bland stånden och bodarna där de sålde julkorv, torkat renkött, sill, fårskinnstofflor, godis och en massa annat. 

Det doftade glögg och donuts och alla var så trevliga trots allt regn och trots att det var disigt och fuktigt överallt. Vi spelade på chokladhjulen och hade otur och vann ingenting. Vi köpte glögg och donuts för att det luktade så gott när vi gick förbi och vi stod där i regnet och fikade under vårt paraply. Vi köpte julkorv, sill och godis för att det såg så gott ut och för att vi skulle ha det till jul som bara var någon vecka bort. 

Det regnade och regnade och vi gick bland de glittrande ljusen under paraplyet och allt var så härligt att vi struntade i att det var så snöfritt och blött och inte alls julelikt.

Åh vad jag längtar efter den mörkaste tiden på året som samtidigt är den glittrigaste och ljusaste. 

De här träden fick gärna stå i vår trädgård, jag skulle gärna låta dem lysa upp vintern men skulle aldrig orka vira tiotusen varv med ljusslinga runt ett träd hemma på riktigt. Men vackert är det, och stämningsfullt.

Lulle

Lulle.

En kärlek för hela livet.

Lulle, min första nalle någonsin fick jag på min ettårsdag. 

Han är sydd av finaste nallegula fårskinn och hade som ny nästan en decimeterlång lurvig päls att gosa in sig i.

Det händer ibland att en nalle blir så älskad att den blir helt nedsliten och utnött.

Det hände med Lulle.

Lulle började vittra sönder av all kärlek och fick bli ihopsydd gång på gång där skinnet nästan förintats.

När jag blev större fick Lulle en hedersplats i bokhyllan för att inte försvinna helt. Men han slank alltid med ned i resväskan när det var dags för en resa. Därför är han berest och har varit bland annat i USA, Tyskland, Israel, Grekland och våra grannländer i Norden. Numera får han inte längre resa utan vilar stilla i en garderob och jag ler varje gång jag ser honom. Jag hanterar honom så lite som möjligt och hoppas han håller lika länge som jag gör. 

Min barndoms nalle. 

Nej förresten min nalle för livet.

Du står här vid den röda pricken

Offentlig konst, en utsmyckning i det offentliga rummet, i en park eller kanske på en trottoar.

I Glasgow där de har världens skönaste dialekt, såg vi den här fina tredimensionella stadskartan gjuten i mässing eller brons, jag är inte så värst bra på olika metaller. Hur som helst är den väldigt fin och översiktlig och man kan tydligt se att folk har pekat och dragit med fingret längs paradgatan Buchanan Street, shoppingstråket. Där är inte metallen så ärgad.

Det här är väl ett bra exempel på lättillgänglig konst som kan uppskattas av, kanske inte alla men många. Bra mycket roligare som skylt betraktat, än en vanlig platt stadskarta uppsatt bakom plexiglas som en trist informationsskylt. Ni vet de där Du står här vid den röda pricken-kartor som är bland de tråkigaste skyltar man kan se.

Fast nödvändiga ibland.

Motörhead på säckpipa

Ibland fullkomligen trillar man över det perfekta motivet och har turen att ha kameran med sig och till hands och kan få den där bilden som man efteråt är så nöjd med.

Den här bilden är jag nöjd med, jag tycker den är jätterolig.

Stenhård Motörheadfan (nåja kanske inte stenhård men ett fan iallafall) med t-shirt å allt, lirar loss på...jamen en säckpipa. Han tar i för kung och fosterland och rockar loss på....ja, säckpipa.

Nu är jag ganska säker på att han inte spelade Motörheadlåtar på säckpipa utan mer klassiska skotska säckpipelåtar. Men det spelar ju ingen roll. Han stod där i ett gathörn i Glasgow och spelade, jag kom förbi. Han spelade, jag fotade i själva jätteinandningen innan han skulle blåsa hårt igen. Han sneglade, en aningen skeptisk på mig men spelade bara på.

Titta en gång till.
Jätterolig!

Den andra söta katten

Jag skrev ju här om dagen att jag inte skulle blogga om katterna och det ska jag inte.

Inte så ofta åtminstone.

Men jag är ju tvungen att vara rättvis och därför kommer här ett inlägg med bilder på den andra söta katten som bor här.

En liten katt kom och kröp upp och lade sig tillrätta i mitt knä. Hon startade motorn och blundade med detsamma.

Hon är lite mer stillsam och ladylike när hon sover än han den där stora svarta lunsen som är kung av soffan. Den här lilla fröken är dock den som lever rövare mest när de två är vakna och röjer runt här hemma. Nyfiknast, kaxigast och vassast om tassarna. Den svarte är lite mer loj, tillbakadragen och drar snällt in klorna när han leker.

Nej nu är det nog om katterna.

Apropå tårtor och att slänga dem på varandra...

...så tycker jag alltid illa om att använda mat på något annat sätt än att äta den!

Jag tycker att det är fel att "tårta" någon, som det kallas i medierna när någon trycker en tårta i ansiktet på en annan person, oavsett vem det är och vad syftet med "tårtningen" är. Att det var just Jimmie Åkesson som råkade ut för det den här gången spelar ingen roll för mig. Om man inte håller med honom om hans politik är det bättre att hitta andra sätt att argumentera än att trycka en tårta i ansiktet på honom. En demokrati bygger inte på den typen av beteende och argumentationsteknik.

När jag nu ändå är inne på det här med att använda födoämnen på andra sätt än att faktiskt äta dem så vill
jag bara säga att tycker generellt illa om alla användningsområden för mat där den inte längre är föda eller ett sätt att få näring.

Korvätar- eller pajätartävlingar är för mig obegripliga. Varför slösa mat på folk som vräker i sig medan de fräser runt maten så två tredjedelar hamnar bredvid tallriken eller på golvet? Varför heja på den som orkar äta flest korvar och kanske till och med måste spy i en hink på scenen och applådera när denne vinner nåt löjligt pris för sin förmåga att överäta? Jag tycker bara att det är osmakligt och äckligt och att det är sorgligt när man tänker på hur många människor runt om i vår värld inte ens har tillgång till drickbart vatten och än mindre korv och paj eller något annat över huvud taget att äta. Ibland blir jag helt galen på hur rutten och sjuk världen är!

Somliga kanske resonerar som så, att den här tårtan som Jimmie Åkesson fick i ansiktet inte är så konstigt alls. En clown som får en tårta i ansiktet, det har man väl sett på varenda cirkus i alla tider. Jo förvisso, men åter igen, det är inte rätt väg att gå att debattera med tårta, eller annan mat heller för den delen. Sen ska man inte avfärda SD som några clowner, speciellt inte när man ser deras valresultat från senaste valet och prognoser inför kommande. Det är skrämmande många i vårt land som på fullaste allvar tror att den politiken är den rätta för Sverige. Det man ska göra om man tycker något är orättvist, fel eller måste ändras är att ta ett aktivt ställningstagande i någon form, gå med i ett politiskt parti, skriv insändare, demonstrera, tryck flygblad eller varför inte blogga om det!

Ät upp tårtan istället!