En en.......!

När jag kommer in i sovrummet hänger ett snyggt foto där. En murgröna som slingrar sig uppför en stam, en närbild som övergår i snygg oskärpa uppåt.

Bilden hänger inramad och jag tittar på den varje kväll. För i bilden gömmer sig ett sagodjur har jag upptäckt. Man kan ju tro att jag tänker säga ödla eller orm eller kanske en drake, det är ju fritt fram för er att tolka och se sånt. Men det jag ser pågår i det övre vänstra hörnet och djuret dyker inte upp förrän jag lägger mig och ser tavlan från en annan vinkel.

Nämligen såhär. Kisa gärna när ni tittar nu.

Sagodjur eller hur?

Ni ser honom väl, den ståtliga enhörningen, enhörningen som är på väg åt vänster ut ur tavlan?

Han är ju suddig javisst, men syns tydligt ändå. Det enda som finns att invända kan väl möjligen vara att enhörningar sägs vara vita. Den här verkar mera mörkbrun eller svart.

En egen enhörning på bild!

Jag har ju tidigare skrivit flera gånger om alla små djur, gubbar och ansikten som finns omkring oss bara vi tittar noga. Nu har jag gjort en etikett som heter Pareidolia. Den finns i molnet nedan om ni vill se fler inlägg på det temat.

Originalfotot är taget av Lovisa Wahlin Eriksson.

Jag har bara fotograferat hennes bild.

Varför just en tupp?

Det här måste vara en av de vackraste kyrkorna i Sverige. Den ligger i Floda norr om Göteborg och har ett helt torn av glas. Ja, ni ser rätt, ETT HELT TORN AV GLAS. Så vackert!

Inne i tornet hänger en lampkrona med kristaller eller glasprismor och när man åker förbi på kvällen är ljuset tänt och ändrar färg, ja ändrar färg! Ni förstår själva hur fint det är att se en mörk höstkväll och hur förvånad och glad man blir.

När jag nu ändå är inne på det för mig ovanliga ämnet kyrkor, inte mitt toppintresse, kom jag att tänka en sak jag funderat på flera gånger. 

Varför sitter en tupp i toppen av så många kyrktorn? 

Varför just en tupp? 

Jag var naturligtvis tvungen att ta reda på det, sånt kan jag inte bara släppa. Nu har jag läst på och vet att tuppar finns på cirka 600 kyrkor runt om i Sverige och har prytt kyrktorn sen 1500-talet och är en modenyck som spred sig nere på kontinenten och letade sig upp hit till Norden. Tuppen är en hednisk symbol från vikingatiden och sägs skydda mot åska, storm och andra naturkrafter (passar ju bra då när stormen Simone just dragit förbi) men tuppen är också en kristen symbol som säger att man ska stå fast vid sin tro. 

Jaha, men då så, nu kan jag slappna av och släppa det där med tuppar och bara fortsätta tänka på det fina glastornet i Floda.

Stormen

Jag fotograferar lite hastigt ut genom fönstret, det regnar redan och stormen Simone/Saint Jude är på väg från England in mot västkusten. Det är något härligt med naturkrafter vilka de än är. Självklart är det tragiskt med dödsfall och skador på grund av oväder men det är ju så fascinerande med våldsamma väderfenomen som det vi väntar på nu. 

Jag har alltid gillat riktigt tunga åskväder om sommaren, där man kan sitta skyddad och kura och bara bländas av blixtarna och räkna hur långt bort åskan är. Då väntar man bara på den riktiga urladdningen när regnet drar in med stora, tunga droppar och sköljer bort den elektriska atmosfären i luften, doften av ozon och oväder, och syret återvänder. 

Det kommer säkert kännas likadant när den här stormen dragit förbi. Man kan dra en lättnadens suck och sen får man inspektera eventuell förödelse. 

Se så fint det är - det slitna, rostiga och avskavda

Den här är fantastisk! Det ser ut som en stadskarta eller ett flygfoto av en stad från riktigt hög höjd.

Kan ni tänka er att en rostig gammal cykel som står och skrotar i ett hörn av trädgården kan vara som otroligt vacker när man går in i närbild med en kamera. Se färgerna, kontrasterna mellan ljus och mörkt, det blanka och det matta. Varenda närbild är som ett konstverk när man granskar rosten och sprickorna i lacken.

Jag har sagt det förr och jag säger det igen, rost är snyggt.

Rost är så himla snyggt.

Så himla snyggt.

En blå mupp

Åh Gud vad jag skulle vilja att en sån här snubbe kom förbi på vår gata och delade ut kakor. 

Om man trycker på den gula knappen börjar vagnen spela och kakorna hoppar omkring innanför glaset. 

Fast om man tittar noga är det kanske inte rätt person att köra en vagn med kakor. Person och person förresten, det är en blå mupp, Kakmonstret, med kockmössa. Han skulle förmodligen bara dra runt på gator och torg och spela med vagnen men inte sälja en kaka för dem har han ätit upp själv såklart.

Nä nu går jag och bakar kakor. Fast jag tänker inte gå runt i kockmössa och dela ut dem. Jag gör som Kakmonstret och äter upp allting själv.

Kaka, kaakaaa!

Från gasljus till gatljus

En dag i oktober är det helt folktomt i parken intill kyrkan. Det enda som hörs är trafikbruset från staden. En ambulans åker från sjukhuset på andra sidan Lidan med sirenerna på.  Det enda jag ser är en pigg ekorre som rinner uppför en trädstam och gömmer sig i trädkronan. För övrigt bara löv, löv, löv som faller och faller och löv, löv, löv som redan har fallit och ligger som en brunmelerad heltäckningsmatta och prasslar torrt när man går bland dem.

När jag står där tittar jag på träden som ser så gamla ut, med mossa långt upp på stammarna och jag undrar hur gamla de egentligen är. De har nog stått där i minst hundra år, eller mer, kanske flera hundra år. Redan där är jag fast, tanken svindlar och jag blir nästan vimmelkantig när jag tänker på allt som har hänt under dessa träd under alla dessa år. 

Jag funderar på alla de människor som gått in och ut ur kyrkan med olika sinnesstämning i kroppen. De har känt allt ifrån skolavslutningsglädje, konfirmationspirr och bröllopsyra till den tunga sorgen efter en minnesstund över en älskad människa. Människor har gått genom parken under träden och varit nykära och inte kunnat slita blicken från varandra, nyförlovade med handen prydd med en blank ring och ett galopperande hjärta eller nyblivna föräldrar som stolt kör vagnen med guldklimpen och innerligt hoppas att de ska möta någon de känner som vill stanna och prata och beundra den lille.

Många par har gått där många gånger och den ene har gått två steg före den andre i ilska, frustration och osämja. Båda har önskat att de kunde bli sams igen och några har säkerligen blivit det. Många har gått där som några i gänget, på väg till eller från en fest. Lite för högljudda och festglada, uppklädda i aningen för obekväma klackar att promenera långt med, tunn kappa över festklänningen och något för tunn rock för oktobervindarna som viner genom parken.

Jag tänker på allt som hänt inne i staden på torg och gator, i gränder och prång, i hamnen och ute på vattnet. Jag tänker på alla livsöden och alla människor som har bott i staden och gått på dess gator och levt här, dött här och hur utvecklingen gått framåt under trädens levnad. Från gasljus till gatljus, från kullersten till asfalt, från hästdroska till taxi.

Jag tänker på staden av idag i ständig förändring som alltid och alla dess invånare som måste följa med tiden.

Alla de här tankarna om århundradena som gått medan träden växt upp till det de är idag, är svindlande och gör mig nästan lika yr som när jag tänker på och försöker förstå bara en liten bråkdel av det stora som är universum och rymden. Det är genuint svårt att greppa om så här stora tankar och ett sånt omfång av tid fast samtidigt är det härligt och spännande att fundera över. Allt medan höstlöven bara faller och faller i parken intill kyrkan.

Inte så soligt längre

När den ena regnskuren avlöser den andra skyndar jag mig ut i trädgården mellan två skyfall bara för att andas frisk luft och se hur det står till med växter och plantor, träd och gräs. Det mesta håller på att sjunka in i dvala, vissna och gå in i sig självt. Det är sorgligt och samtidigt vackert.

Nej nu är inte solrosorna så soligt gula och glada och lysande längre. De har gjort sitt som blommor och går nu in i nästa fas till glädje för alla småfåglar som äter fröna. Det var faktiskt småfåglarna själva som planterade solrosorna förra vårvintern. Det kom upp en hel skock solrosor mitt i gräsmattan precis där fågelbordet stått under vintern. 

Några solrosor fick flytta till rabatten och klarade det riktigt bra. Nu är cirkeln sluten och årets solrosor kanske sår nya till nästa vår. Jag längtar redan efter de nya solrosorna och den nya våren. Vintern är bara en mörk transportsträcka av tid. Fast trots allt ganska mysig när det är jul och nyår.

Höstens mode - markerad midja

Ett äpple i ett träd en dag om hösten. Inget konstig med det. Tvärtom ganska normalt. 

Fågelskit på den blanka ytan. Helt normalt.

Men det ser lite konstigt ut, nånting är lite fel. Vad har hänt? Äpplet har liksom växt uppåt och gjort en volt ned i grenklykan intill.

När ett äpple växer i en grenklyka blir det till sist lite trångt. Men trägen vinner, äpplet fortsätter att växa trots att det kommit i kläm. Snacka om livskraft.

Det ledde till ett något ovanligt äpple med kvinnliga former. En mycket markerad midja som är så rätt i höst. 

Höstens röda

Här kommer klassikern av höstens färger, de röda tonerna. Bara att se och njuta.

Nu avslutar jag inläggen om hösten och bladen och färgerna som ni ju alla redan har sett i er egen omgivning. Det här blev lite som om våren när körsbärsträden blommar och alla instagrammar och bloggar om dessa ljuvliga blommor. Man kan liksom inte låta bli och det är ju samma sak om hösten.

"Se de vackra löven, kastanjerna, kottarna."

Men nu är det slut på det för den här hösten.

Höstens gula

Hösten är ju färgernas årstid och jisses vad det stämmer. Om man går in i närkamp med naturen så ser man ju en hel palett av fantastiska färger, så många nyanser att det är helt osannolikt.