Att se det lilla i det stora

Ibland undrar jag om det inte är nånting lite galet med mig. Jag ser det lilla som inte andra ser. När jag var liten kunde jag ligga på gräset eller bryggan och titta upp på molnen som gled fram över himlen. Molnen föreställde allt mellan himmel och jord och min fantasi skenade.

När jag försökte påkalla någons uppmärksamhet för att dela alla mina upplevelser var det för sent. Antingen såg de inte alls det jag såg, eller så hade molnen redan bullat om sig till en annan form och ögonblicket var förbi.

Visst ser man ändå tydligt vad som uppenbarar sig bland engångshandskarna på en vårdavdelning på ett sjukhus? Ser ni?